Min ätstörning

Jag har tänkt mycket över hur min ätstörning började och varför det blev som det blev. Jag har läst gamla dagböcker och där står det om och om igen om hur tjock jag kände mig. Jag hade mycket ångest över min kropp, det kommer jag ihåg. Och under sommaren 2011 började tankarna bli mer och mer och sakta tog de över helt.
Jag minskade lite på maten, men då var det inget jag tänkte på. Sen under höstterminen fick jag ständigt kommentarer av min f.d "pojkvän" (haha inget seriöst, men ändå) om hur ful och tjock jag var, jag tog självklart åt mig så sjukt mycket och kunde gråta hela kvällarna över att jag inte kunde få vara fin.
I december 2011, precis när jag hade fyllt 13 läste jag i en blogg, det var en tjej som hade anorexi som skrev i den. Jag såg bilderna på henne och jag kunde inte släppa det. Hon var så mager och jag ville ju också se ut så.

Jag bestämde mig (ja, jag var medveten om det nu) för att dra ner mer på maten. För jag ville ha "kontroll" och för att jag skulle bli smal. Den kontrollen jag trodde att jag hade fanns inte, egentligen. Det var ätstörningen som hade kontrollen över mig.
Det har jag insett nu men då blev jag så himla arg om någon sa så då. Det var ju JAG som hade kontrollen.

Mamma och pappa fick reda på allt det här i februari 2012, pga en vän som fått reda på allt (som berättade). Jag var så sjukt ledsen, på mig själv mest. För nu skulle jag ju inte få gå ner mer i vikt och jag skulle inte få komma till den låga vikten jag ville.
Jag började på ätstörningsenheten i Uppsala och det gick väldigt upp och ner.. Jag fick fler kommentarer om mitt utseende och det ledde till ännu en svältperiod vilket till sist slutade på dagvård (Efter några besök på akuten och ett smådåligt hjärta). Jag kände mig som en bebis i början, måste lära sig äta, vila efter måltiderna och få sitta och göra armband hela dagarna.

Jag gick bara på dagvården i några veckor, sen fortsatte jag kämpa på med maten hemma. Och i augusti-september övergick ätstörningen i en djup depression. Nu kan jag äta. Jag har tankar kvar ibland, jag gör vissa handlingar även fast jag vet att jag inte borde. Men snart så, snart är jag också helt frisk. Är utskriven från äs-enheten förresten, det känns bra. Det går framåt.

Jag förlorade vänner, jag mådde dåligt, jag var självmordsbenägen och jag bråkade ständigt med mamma och pappa. Säg aldrig aldrig aldrig aldrig någonsin att du VILL ha en ätstörning. Det är sjukt dumt att vilja ha en psykisk sjukdom. Så jävla idiotiskt faktiskt. För en ätstörning är inget liv.

Det jag ville få ut med detta är väl mest att ingenting blir bättre av svält/hets/kräkningar och det går att bli frisk. Mat är inte farligt.