Brustna hjärtans höst

Sitter i sängen med benen i kors. Tittar på videor från Håkan i sundsvall och gråter.
Jag var i stockholm idag, eller utanför stockholm iallafall. Men vi kan låtsas att det var inne i själva stan.
Det är kallt ute och det regnar, har regnat hela dagen. I vanliga fall tycker jag om regn, men det är då jag sitter inne. Nu var jag ute och då var det inte mysigt längre, bara kallt och blött. Blött och kallt.

Skulle ha träffat Jagoda idag men det blev inte så, något kom i vägen. Sjukdomar och dåligt psyke tror jag det var.

Se på mig nu, vad tycker du? Ensam är stark, vilket jävla skitsnack

Igår satt jag upp på hästryggen igen, det kändes bra. Red ut med mamma och en gammal klasskompis. Tre hästar med olika temperament, tolv hovar som slår i marken, vinden som fångar tag i håret och löven som singlar ner mot marken.
Det är höst nu.

Det är så tråkigt och trist utan dig

Vals för satan

Är på väg att resa mig upp när något knuffar mig tillbaka, ännu djupare ner. Det går åt helvete det här.
Snubblar på osynliga trådar, ramlar och skrapar upp knäna. Blodar ner marken och får smuts i såren.
Har demoner hängandes över axlarna, som ingen förutom jag ser. De finns alltid där, och de skriker på mig jämt och ständigt.

Det är då jag önskar att jag kunde stanna tiden

Jag vill inte mer, jag hoppar av. Jag kliver av livet nu för det här går inte.

Mitt indiehjärta slår, och slår, och slår

Jag vill vara någon, något. Vill vara bra och viktig för någon. Jag vill duga. Jag vill vara allt jag inte är.
Har tankar och känslor i stora mängder som inte går att formulera med ord. Ingen förstår ändå, inte ens jag. Psykologer, läkare, lärare och föräldrar försöker dra fram tankespyan utan större resultat. Det blir bara bökigare, rörigare. Jag kan inte prata, för det kommer inte fram några ord. Blir stum, hes. En klump i magen bildas och ångestspöken springer runt i huvudet.

"Vad är det som gör att det är så svårt att prata?" frågar någon och jag tittar bort, försöker komma på ett svar men tankarna bara rusar iväg, på saker som inte alls hade med frågan att göra. Kan inte komma tillbaka, kan inte få tillbaka koncentrationen på samtalet.
Det går inte.

Det gör ont i kroppen, överallt. Benen, magen, armarna, huvudet, ryggen, hjärtat. Mest i hjärtat tror jag. Det river, klöser, dunkar och kittlar. Obehagligt.
Något slår och väser i mig.

Kom nu, jag är kroniskt låg, bara mörkret hörs

Himlen är tung av sorg

 

Skolan har börjat, har tagit mig dit fyra av fem dagar. Ångestnivån är jävligt hög men jag har äntligen fått atarax utskrivet. Frågan är om den hjälper.

Men vad spelar det för jävla roll? Mitt hjärta kanske slutar slå men filmen börjar om ändå.

Jag mår dåligt, som om det vore en nyhet.

"Det blir bättre, gumman" Nej, mamma.. Det blir det inte. Jag dör. Låt mig vara.

Jag är helt slutkörd. Skolan tar upp all energi även om vi knappt har gjort någonting den här veckan. Hur ska jag klara av resten av skolåret? HUR FAN SKA JAG KLARA DET HÄR!?

Det river i mig, jag tror jag blöder. Djävulen inuti mig har vassa klor. Det gör bara ont.

Are you scared, honey? Are you scared of me?

Det tär på krafterna att vilja dö. Det har jag lärt mig.

The world is ugly but you're beautiful to me

I kissed the scars on her skin, I still think you're beautiful and I don't ever want to lose my best friend
(She's mine, you stay away from her it's not her time) 

Du är stark, Jagoda, även om du vägrar inse det. Du kommer bli fri från allt som heter psykiatri och sjukdomar. DU KOMMER BLI KVITT DINA HJÄRNSPÖKEN. Jag tror på dig, har alltid gjort och kommer fortsätta göra.
Du får inte ge upp, du får inte dö. Jag behöver dig och det vet du mycket väl, för jag har sagt det så många gånger nu. JAG BEHÖVER DIG och jag gör i princip vad som helst för att få dig att må bättre, även om det skulle betyda att åka buss två timmar mitt i natten så skulle jag göra det (kanske inte var bästa exemplet men du förstår). Jag älskar dig helt obeskrivligt mycket, sådär mycket så det kan göra ont ibland.

Om du dör så dör jag med. Tar du livet av dig så hjälper du liksom mig att ta livet av mig själv.
Och vi ska ju klara det här, det har du sagt själv många många gånger. Tillsammans. Vi klarar det, vi måste klara det.
Kocham Cię. ♥

Darling, you'll be okay <- J, klicka på länken (inte klar med den än men det är ett litet nånting till dig iallafall)

Håkan

Om Håkan Hellström skulle komma in i mitt rum skulle han säga "Heej! Hur mår du?"
Jag skulle titta på honom och svara "jag vill dö"
Håkan skulle le lite och nicka "det har jag också velat många gånger" och så skulle vi sätta oss på min säng och diskutera kärlek.

It's so awful

 

Jag är trött på Sveriges psykiatri. Vad ska jag göra för att få någon att fatta?

Jag åkte till akuten med mamma igår, fick prata med en läkare, berättade allt. Han skickade hem mig, med en liten liten höjning på mina antidepressiva. En halv tablett. Tjoho, detta kommer göra skillnad, verkligen! Tack BUP, tack för allt ni gjort, tack för att ni tar mig på allvar. Fyfan, hatar er.

Ska spendera slutet av lovet i min säng, hata allt och alla och fasa för skola på måndag. Arg? Ja.

Älskling, hör du ropen?

bästa vän / fina brev som jag redan läst igenom väldigt många gånger

Imorgon ska jag på samtal med min psykolog och jag har lovat en viss Jagoda att berätta allting. Jag är rädd att jag blir tvungen att stanna där. Inlagd, inlåst och övervakad. Men samtidigt är jag rädd för att jag får åka hem. Fri, ensam och självdestruktiv. Vi får se, jag vet inte längre vad som är rätt och vad som är fel. Jag vet bara att jag är jävligt trasig.

Stjärnfallet är jag och du är himlen för mig varje dag

 

Har spenderat två dagar tillsammans med min fina bästa vän. Fniss, kramar och sådant fint har jag fått utspritt över mig. Men nu är jag hemma i mitt egna rum där min ångest sitter fastklistrad i väggarna. Jag vill bara tillbaka till Jagoda, ligga bredvid henne i soffan och begrava huvudet där hennes axel blir till hals. Det är trygghet.

Jag skulle förstå om du ändrade dig och vände om

"Du gjorde ju det" Jag visste att det där skulle komma någon gång, men var inte beredd på att det skulle kännas så mycket. Ja, förlåt. Jag är en hycklare, en jävlig sådan. En väldigt hemsk vän om man tänker efter så jag fattar fortfarande inte varför hon håller sig kvar vid mig.

Mycket tankar, mycket ångest, mycket självanklagelser, mycket hit och mycket dit.

We're running out of time and I'm losing my mind

 

Var det nödvändigt att slänga ur dig den kommentaren? Om hur jag äter? Bara för att min kropp är frisk så betyder inte det att jag är det.

Augusti i helvetet

skevt

Det är mörkt i mitt huvud, mörkt och kallt. Jag fryser.
Jag är trasig och jag tror inte att någon kan laga mig. Jag börjar bli rädd igen, för mig själv och vad jag är kapabel till att göra. Jag vet ju hur det blir om jag gör si och så men ändå händer det gång på gång.
Ja, jag är trasig. Jag har gått av på mitten och det är ingen som har märkt det. Jag är tyst trots att jag borde säga till. Omgivningen är tyst och tror att allt rullar på som det ska.. Tar snarare ett par steg tillbaka, går en bit efter de andra. Men ingen märker att jag försvinner.

The scars on your wrist tells a different story

Gick och skaffade lugg idag (nästan helt osminkad och allmänt blä men jag orkar inte bry mig just nu)

Skaka rumpa?

under sean banans konsert (haha herregud)

Monsters never sleep

jag vill gosa med den här lilla busungen snart igen

Ensamheten och tankarna drar igång så fort jag är själv. Nu är allt som vanligt igen, Kristina har åkt hem, snart börjar skolan, dbt möten, läkarbesök och lite mer skola på det.
Den där förbannade skolan som inte ens har börjat än. Det är två veckor kvar, och ändå sitter jag redan med skyhög ångest inför det.
Gymnasieval snart, vad ska jag gå för skola? Linje? Vad vill jag bli? Kommer jag orka? Får inte bli inlagd, får inte bli inlagd, får inte. Kan inte. Måste fixa betygen. Fan.

Där under träden, bakom stängslen, finns en stig för dig (fortsätt)

Imorgon åker Kristina hem igen, dessa dagar har vi spenderat genom shopping, bio, fotande, hästgos och konserter. Fint har det varit och det känns ganska surt att det är över nu. Men så blir det väl när man skaffar vänner alldeles för långt bort..

Till anonym: ja Kristina har tumblr (här) och en blogg (här)

030813

håkan hellström / amanda jenssen

kristina / skrev ord som mord i handen

Knuffades i publikhavet för att få behålla sin plats, skrek, hoppade och dansade. Det var väldigt fint att sjunga till Håkan. Hela kroppen vibrerade och benen blev svaga. Som tur var stod jag hopklämd med ett gäng människor runt om mig, annars hade jag nog svimmat. Yr och trött pga den lilla mängden mat jag fått i mig och den kvava luften i arenan. Jag var så uppnärjd i det blå att jag behövde en smäll på käften för att komma i rätt balans (äntligen).

För sent för edelweiss

   

Igår åkte jag till arlanda för att hämta upp Kristina. Det var så konstigt alltihopa, vad gör hon här liksom? Jag stod på terminalen i minst en halvtimme, stirrade på dörren och när jag tittade bort så kom hon mot mig utan att jag ens la märke till det.

"Här är hon ju" sa pappa och jag fick panik. Ja, där stod hon. Mitt framför mig. På riktigt. OJ.

1. Kristina innan vi åkte till Uppsala 2. JAG FICK VÄRLDENS FINASTE TYGVÄSKA

3. Jag älskar te 4. Vi gick ut och fotade

Idag åkte vi till Uppsala för att gå på bio, Känn ingen sorg (igen). Det var väldigt väldigt fint och jag grät nog mer den här gången än förra. Jag köpte en ny kjol, för att kjolar är jävligt bra och Hagnesta hill av Kent (för 39 kr!).