När tiden är rätt ska jag plocka upp dig och ta dig långt härifrån

 Jag träffade min fina idag och vi höll oss till rutinerna. Samma vägar, samma affärer, samma bänkar och en massa kramar. Samma axel att luta huvudet mot och samma skratt som alltid.
Det mesta var fint men att gå ifrån varandra när min buss kom var jobbigt, åtminstone för min del. Ville ju inte släppa taget. Sorgligt nog satt vi till slut på varsin buss på väg till två olika ställen, igen.

vi drack choklad, åt jordgubbar och körsbär. det var gott

Nu är det lika långt till stjärnorna som stjärnorna till dig

Följde med in på Ica Maxi idag och gick efter ett tag till böckerna i hopp om att hitta något nytt.
Fick syn på "HÅKAN HELLSTRÖM" i röd text, sprang glatt fram till hyllan och gick sedan fnissandes fram till mamma med boken i ett stadigt grepp.
Såpbubblor är fina förresten.

Why are we treated like a problem?

Jag har varit med Sofia idag och vi gick och fnissade och diskuterade helt irrelevanta saker. Ett tag satt vi på en obekväm bänk, Sofia blåste såpbubblor medan jag drack pepsi max (tror mitt beroende är här igen).

Vi fick sällskap av Emelie och Sanna också och vi pratade väl i mun på varandra allihopa. Jag tjatade lite för mycket om Håkan men det gör ingenting för Håkan är fin.

När jag höll dig höll jag hela världen med, snälla skratta inte

3/7-2012 i Kullavik, jag var glad här, trots att ätstörningen bröt ner mig och självskadebeteendet tog över (alltså usch, så jag ser ut egentligen)

Jag vill må bra nu. Jag måste göra något annat än att sitta på mitt rum hela tiden, jag hatar att sitta här. Det luktar sorg och depression. Självhat.
Men vad ska man göra när ca alla ens vänner antingen bor i andra städer/länder? Jag har ingen aning om hur man skaffar vänner i närheten.
Behöver närhet, mänsklig värme. En kram kanske. Någon som är villig att komma hit och ge mig en eller två?

Min kropp är trött och jag blir trött psykiskt pga att min kropp är trött och då blir jag ännu tröttare och så är det igång igen. Konstant huvudvärk, slö och seg, orkar inte prata, orkar knappt gå upp ur sängen utan att det känns som att jag kommer falla ihop.
Det känns som att jag varit i svält i flera dagar, vilket jag inte har. Jag äter ju, varför blir det såhär? Jag är så frustrerad och förvirrad på livet. Vill att detta går över nu. NU.

Det tar hela jävla livet

Du kanske aldrig får den du vill få, men du får mig

 

Provsmakar livets heroin 

Vad gör jag med mitt liv? Ingen vet. Vad vet ingen? Ingen vet någonting.

Den där smygande känslan av hopplöshet besökte mig igår. Den höll mig uppe alldeles för länge och jag är oroligt trött idag. Hopplös.

Jag drömmer hemska drömmar om sjukhus och psyk. VARFÖR FÅR JAG INTE VARA IFRED? Det är väl en bra fråga antar jag, som ingen kan svara på. Det var ju det jag sa. Ingen vet någonting.

Nu ska jag gå och vara komplicerad någon annanstans. Hejdå.

En midsommarnattsdröm

 (la du din hand på min axel och sa att livet var något enkelt men jag kunde inte hålla med dig)

Jag förstår inte midsommar egentligen, vad är grejen? Idag har jag bara ätit alldeles för mycket jordgubbar men vad gör det om tusen år..

Någon som vill sitta bredvid mig och sjunga falskt till Håkan? Om 43 dagar ska jag se honom. Jag blir hög bara av att tänka på det. JAG SKA SE HÅKAN FUCKING HELLSTRÖM OM FYRTIOTRE DAGAR!

fula ben men det var varmt i vattnet

Allt gör mindre ont sen

Det blev en fin dag trots att det var rätt kaosartat i mitt huvud när jag fick ett sms från en vän.
Vi satt på en bänk i en galleria och en snäll mamma kom fram och frågade om något var fel när Jagoda höll om mig kanske lite för länge, hennes barn blev otåliga och ville inte alls stå och "lyssna" på vår konversation. Det var gulligt att hon brydde sig.

Sedan gick vi runt i halva Uppsala känns det som.. och pratade om allt. Verkligen allt och ingenting, det är lite roligt att vi egentligen inte säger särskilt mycket men ändå får ut så mycket av det. Jag älskar dig, tack igen.

FINT SKA DET VA OCH DU ÄR FINAST AV ALLA

Ikväll ska jag ligga i sängen, lyssna på musik och läsa innan jag sover, imorgon ska jag till Uppsala igen men den här gången för DBT. Inte lika kul som att träffa Jagoda direkt..

She's defeating the evil we know as self harm

I am a human and I need to be loved

förra sommaren

Det stavas ångest. Å N G E S T.

Jag borde väl vara lite mer positiv känner jag ibland men vem fan orkar? Det är så jävla svårt.

To die by your side is such a heavenly way to die

september-november 2012

Idag är en sån dag då allt gammalt kommer tillbaka igen. Jag tänker för mycket på hösten förra året och jag vet inte hur jag ska göra för att sluta. DET GÅR INTE! Tyst tyst tyst tyst. Håll käften.
Hjärnan går på högvarv och jag tänker så mycket på sjukhus att jag nästan känner lukten. Den stinkande lukten av sjukhus. Fy fan.
Varför tänker jag så mycket? Kan man inte stänga av på något sätt? Det skulle vara bra, väldigt skönt. Jag var bra på det förut, att stänga av alltså. Att ignorera hela jävla världen och bara ligga i sängen och hata mig själv hela dagarna. Det funkar inte så längre. 

Och när man tänker tillbaka såhär så blir man extra sur på bup och deras tänkande. Skrattretande är det ibland men mest sorgligt. Irriterande. Idioter.

Stanna hos mig, du är allt jag har

Vi träffades på ett av de konstigaste och mest deprimerade ställena som finns för ungefär 9 månader sedan. Det känns som att jag känt dig mycket längre dock.
Jag minns en gång då du satt i en av sofforna i dagrummet och läste. Jag tyckte du var så fin och jag var himla avundsjuk på din kropp.
Jag vågade knappt prata med varken dig, Moa eller Madeleine i början och jag kom inte ihåg ditt namn, men efter några dagar så satte det sig!
Sakta men säkert blev vi på något sätt vänner och jag vet inte hur det gick till riktigt för det gick så snabbt alltihopa. Jag var ju ändå bara inlagd i två veckor och när jag blev utskriven saknade jag dig så otroligt jävla mycket att det värkte i hela kroppen.
 Vi blev alltså vänner snabbt och det kändes bra även om varken personalen eller mina föräldrar tyckte om att vi umgicks så mycket.
Vi bröt regler, spelade Mario Kart, la pärlplattor och irriterade oss på personalen om och om igen. Självklart var varje dag jobbiga och ångestfyllda men det kunde kännas lite bättre, för min del, när vi var i närheten av varandra.

Jag är glad att du litar på mig, för jag vet att en sån sak inte är lätt. Och jag är glad att du står ut med mig även om jag är så äckligt jobbig så det finns inte.
Jag är också tacksam att du fortfarande lever för du förstår verkligen inte hur mycket rädsla du har fått mig att gå igenom.

Den 1 januari det här året var en jobbig dag med tanke på paniken jag hade kvällen innan. Du svarade inte på sms eller när jag ringde, BUP vägrade ge ut någon information och därför kunde jag inte tänka positivt, kunde inte alls.
Klockan 9 på morgonen, den 1 januari insåg jag att det fanns en risk att du hade tagit livet av dig dagen innan och jag bröt ihop totalt.
Jag satt i köket med mamma och grät tills jag inte kunde andas för att jag var så rädd att jag hade förlorat dig. Du är ju så himla viktig, Jagoda.
Efter det flyttade jag mig till mitt rum, låg på sängen och stirrade in i väggen samtidigt som Broder Daniel spelades på högsta volym. Kudden blev blöt under de timmar jag låg där och den lättnaden jag kände när du smsade mig vid klockan 5 på kvällen var enorm. Jag är livrädd för att förlora dig.

Jag är så ledsen att du inte får den hjälpen du behöver och jag är arg på psykiatrin som inte fattar någonting. De är dumma i huvudet hela högen.
Jag vill få dig att inse att du är viktig och att jag behöver dig. Jag klarar mig inte utan dig.
För du får mig att orka leva, du får mig ibland att vilja leva.
Jag antar att jag har sagt detta alldeles för många gånger under dessa nio månader, men jag älskar dig. Jag älskar dig mer än du någonsin hatat dig själv.

Du är stark som står ut när allt är riktigt jävla skitdåligt, du är bäst som orkar och jag tycker att du är världens finaste.

JAG ÄLSKAR DIG, BÄSTA VÄN.

Behöver bara någon som håller ihop mig när det känns som om bröstkorgen slits sönder av ångest

igår

Den där ångesten finns här hela tiden, jämt. Dygnet runt. Han sitter på axeln och väntar på ett perfekt läge att anfalla. Då trycks jag ner om och om igen och det gör ont.

Ångesten slår mig tills jag är full av blåmärken, eller egentligen är det väl jag som slår mig i desperata försök om att få ångesten att försvinna.. Men vi skyller allt på ångesten.

Ramlar, snubblar och slår mig, får några skrubbsår på knäna. Behöver kanske plåstras om, jag blöder ju.

Varje gång jag försöker ta mig upp så faller jag ner igen och det gör lika ont varje gång. Jag går sönder bit för bit och snart är jag nog trasig i varje söm. Går inte att lagas, kan inte bli fixad. Kommer aldrig att bli hel.  
JAG ÄR TRASIG, SÅ JÄVLA TRASIG.

Det är så tråkigt och trist utan dig

Jag hade roligt igår. Det slutade regna när vi kom fram till Gröna Lund så där hade vi en jäkla tur. Det var uppehåll resten av dagen.
Det var väldigt lite folk i jämförelse med hur det brukar vara vilket resulterade i små köer och det var perfekt! Eclipse var häftig, hög och gick snabbare än jag trodde men kul var den faktiskt.

Sov dåligt inatt så jag har legat i sängen exakt hela dagen, sovit till och från och ätit. Har förmodligen ätit för mycket igen.

Sommarlov

Nu har jag fått det efterlängtade sommarlovet! Jag har gått ut åttan, levande och jag slipper gå om hela årskursen. Jag klarade det!? Jag klarade detta. Jag tog mig igenom åttan, fick ett par betyg (i sjuan fick jag inga alls) och nu ska jag börja nian.

Klockan tre ska jag och i princip halva skolan till Gröna lund. Hoppas verkligen att det inte regnar där, då blir jag sur..
Nio veckor utan skola, läxor och stora mängder plugg. FAN VAD SKÖNT säger jag bara.

Gammalt jävla skit

Gamla tankar, gamla känslor, gamla bilder, gammalt gammalt hela tiden. Jämt.
Inget nytt här inte, nej nej. Det går inte för sig!
Jag är trött både fysiskt och psykiskt men snart är det sommarlov och det ska ju bli bra. Kan inte må dåligt nu, den här sommaren kan inte bli som förra. Helvete. Låt mig må någorlunda iallafall!? Nej okej.

DET FINNS ALLTID NÅGOT ÄKTA ATT HÅLLA FAST VID

Imorgon ska jag till skolan i fem timmar innan jag går på DBT. Jag har ingen lust att prata med min terapeut just nu, det är för jobbigt att prata. Att försöka förklara sådant jag knappt förstår mig på själv är ännu jobbigare. Besvärligt och hemskt.
Jag fattar ju inte? Jag förstår ingenting, inte ett dugg. Har ingen aning. INGENTING. Skit skit skit skit skitliv.

Jag kan va ditt plåster, skydda dig ett tag men vi båda vet att plåster faller av

Gårdagen var bra, träffade Jagoda och vi kramades och gick runt i Uppsala. Fram och tillbaka bara, pratade om allt och ingenting. Fnissade åt människor och sånt mysigt.
Senare på kvällen trodde jag att jag höll på att dö av ångest men jag gjorde väl inte det..

Rom #2

 Sankt peterskyrkan, otroligt stor men fullt med folk överallt. Vi stod i kö lite för länge och jag tröttnade rätt snabbt på det. Köer är inte riktigt min grej.

 Jag satt i spanska trappan och undrade hur många foton jag blev med på med tanke på att alla stod med en kamera eller mobil i högsta hugg.

 

På onsdagen var vi på colosseum och det var helt fantastiskt stort. Hur orkade man ens bygga något så mäktigt? Konstigt det där.. Jag gjorde iallafall som alla andra och tog ett kort på mig själv där inne.

Jag hade kortärmat nästan varje dag och jag kände mig någorlunda NORMAL. Det var rätt skönt, men jag fick ju självklart stå ut med en massa blickar och konstiga kommentarer då och då.
Jag överlevde även fast det var lite obekvämt ibland. Jag kunde!

Rom #1

Vi gick till fontana di trevi på måndagen, det var soligt och otroligt varmt. Vi gick till en gelateria som låg strax intill fontänen och åt glass.
Jag hade alldeles för mycket kläder och klagade hela hela tiden, förstår inte att mamma stod ut med mig.

Pantheon.

Ciao, Bella

 måndags / idag

Bloggen har stått lite på is den här veckan och anledningen är att jag inte haft någon tillgång till dator. I måndags åkte jag och resten av familjen till Italien, Rom rättare sagt.
Efter mycket kö och stora folkmassor satt vi på flygplanet som under tre timmar skulle ta oss till Rom. Jag lyssnade mest på musik och läste under tiden.

Vi åt mängder av underbar glass och pasta av olika slag. Jag åt också lite pizza som dessvärre var mindre god, Italien som ska ha massa bra pizza? Det sägs ju att de ska vara helt annorlunda emot här i Sverige.. Men den jag fick var det inte alls någon skillnad på.

Jag har fotat en del också så när jag redigerat klart bilderna så kommer det självklart upp ett par stycken.

Det spelar ingen roll om du håller mig hårt, ingen kommer minnas om hundra år

Nu är vi inne i juni månad, redan. Ett halvår har gått på 2013 och det har verkligen gått upp och ned, men ändå är det bättre än på länge.

Året började i rädsla och tårar då jag trodde jag hade förlorat någon jag älskar över allt annat, började gå så smått i skolan igen, velade fram och tillbaka ang om jag skulle börja på DBT eller inte, har hatat och haft ångest, varit självmordsbenägen och självskadan gick utför, började svälta mig själv igen men blev utskriven från ätstörningsenheten helt och hållet i februari och i april så skrev jag kontrakt på DBT.

Upp och ner, in och ut, bak och fram och fram och tillbaka. Ett steg fram och tre tillbaka.. Det går ju sakta framåt antar jag, bakslag är väl sådant man får räkna med.

 

Mjukglass med lakritsströssel. Gott? JA, väldigt mättande dock men det gör ingenting.