Du min bäste vän

Jag tänker för mycket på vad som skulle hända om hon dog. Om hon tog livet av sig. Jag skulle inte klara det för jag vill bara bryta ihop så fort jag tänker på det.
Jag är så rädd att någon kommer ringa snart och säga att hon är död, att hon valde att lämna allting här. Livrädd är jag. Jag vet inte hur jag skulle ta det beskedet, men jag ser framför mig att allt stannar tills jag fattat vad som nyss sagts och sen rasar hela min värld. Skrik, tårar. En kropp som skakar och ett hjärta som gör ont. Tomhet.
Jagoda, bästa vän, Luu, Lucas, blåbär. Jag vet inte vad du egentligen vill att jag ska kalla dig. Men du måste förstå att jag behöver dig. Jag dör utan dig, snälla, låt mig slippa få reda på hur ett liv utan dig skulle se ut.

"i en dröm drömde jag att du ringde mig
du min bäste vän
du var som vanligt
du drog skämt och retades och skrattade
du berättade att du hade fått en ny medicin
som var den bästa någonsin
och du hade varit på världens bästa konsert
allting du hade gjort var som vanligt världens bästa
och det där med att du hade dött var ju såklart ett skämt
eller något slags misstag
men sakta förändrades rösten
och jag förstod att det var någon annan, som härmade dig
och du gled bort igen
du min bäste vän
och jag hann inte fråga vad du tyckte om allt;
minneskonserten till dig
skulle vi spela min nya låt eller inte
och vilken låt skulle vara intro?
och framförallt
jag hann ju aldrig fråga dig varför du hoppade jag trodde jag hade tid
jag trodde jag hade tid" - henrik berggren.

Gårdakvarnar och skit

något år gammalt eller två

You say this is suicide? I say this is a war, and i'm losing the battle

 

Dagen skulle ha varit bra och fin och jag skulle inte varit riktigt lika ensam som vanligt. Men det blev inte så. Dagen blev allt annat än fin och jag är minst lika ensam som alltid.
Den här ensamheten är skit. Men mamma säger att det är mitt fel att jag är ensam för att jag stöter bort klasskompisar för att de (enligt henne) "inte duger för mig". Hon har väl rätt antar jag. Jag borde inte klaga, det är mitt egna fel allting. Inget konstigt med det. Standard. Alltid jag som gör fel.

Säg att du behöver mig

 

Har varit tyst i några minuter, timmar, dagar. 

"Du måste börja ta tag i ditt liv nu, Amanda. Jag litar faktiskt inte på dig! Du har försökt ta ditt liv förut och jag vet ju inte om du har några gömmor kvar. Jag kan inte jobba när du är hemma, jag kan inte fokusera på mitt jobb för att tankarna är här. JAG KAN INTE ENS JOBBA SÅ VI HAR MAT PÅ BORDET" Förlåt, mamma. Jag vet att det är mitt fel redan.

Men jag försöker ju, jag försöker för fan. Se det då! SE ATT JAG FÖRSÖKER.

It's not a fashion statement, it's a deathwish

Barnen ifrån bullerbyn är svunnen tid för runtomkring här har barnen knivar, bloggar, telefon och bulimi

 

Jag sitter i min säng, läser dagböcker och dricker stora mängder te. Valde polkagris den här gången.

Lägger märke till att jag mår exakt likadant som för, ca, ett år sen (då den här bilden togs).

Tankarna springer iväg och krockar i varandra, ungefär som vanligt, bara lite mer aggressivt. Hårdare smällar, bom knak. Huvudet dunkar. Snart exploderar jag.

Varför gråter livet när döden alltid ler mot mig

jag lever för henne     

Jag får inte säga nej till mamma längre. Vill hon göra något tillsammans med mig måste jag säga ja, har inget större val. "Då gör du det utan att tjura" säger min terapeut. "Du måste aktivera dig"
Jag har aktiverat mig hela dagen nu, knappt varit ensam och ändå har jag mått lika dåligt som annars. Vad är meningen?

Mom and dad, did you search for me? I've been up here so long i'm going crazy

Jag står i duschen och försöker desperat tvätta bort allt det smutsiga på min kropp, men misslyckas. Det sitter fast, har trängt in sig i huden och gör mig ännu äckligare.

"Din depression är fysiologisk" Okej
"Det är många som mår dåligt på hösten.. Det är en sån tid" Okej
Vad ville du ens ha ut av det undrar jag då. Min depression är fysiologisk, är jag mindre sjuk då eller vad är grejen? För jag förstår inte.

Förstår inte ens varför jag försöker.

Någon skriver i läppstift, hon ska dö

Tänker, planerar och skriver. Gråter emellanåt för att jag vet att jag inte får gå igenom med det här, gråter för att jag på nåt sätt inte vill gå igenom med det. Det är delat, uppdelat på två. Jag är halv. För vad händer om jag lyckas? Vad händer om jag inte lyckas? Blir det likadant som förra gången då?

Ute öser regnet ner, och blåsten sveper med sig gula löv från träden. Sitter fortfarande i pyjamas, har inte orkat byta om idag. Som alla andra dagar.

Jag är konstant ledsen och ständigt förvirrad

Stängde ner alla sociala nätverk förutom tumblr och stängde av mobilen. Ville inte störa någon, ett försök till att inte vara i vägen. För en gångs skull. Och det var ingen som hörde av sig heller.
Panikångest, tårar och blod. Oj. Dödslängtan var stor, enorm och det var väl ett under att jag överlevde. Frågan är nu bara hur länge.

Pratar med en terapeut som får mig att framstå som en fullkomlig idiot.

Ensamheten omfamnar mig, rispar med långa klor i huden och får mig att gråta. Ensam. Ordet ekar i huvudet. Jag vill inte vara ensam längre. Vill ha någon nära, allra helst J för då känner jag mig trygg.

Svart, mörkt och kallt

Gråt inte, gråt inte, gråt inte, gråt inte, gråt inte, gråt inte. För i helvete Amanda, ryck upp dig.
Allt är kaos, så jävla rörigt och jag vet inte vad jag gör med mig själv. Och här kommer en ångestattack och tårarna fortsätter rinna.
Snart ger jag upp.

Måste sluta vara så patetisk. Måste sluta vara så dum. Måste sluta vara så avundsjuk. Måste sluta vara i vägen. Måste bort. Kommer nog försöka snart igen, då ska jag fan se till att lyckas också.

Bytte bloggadress pga trött på förra, vet inte ens vad jag tycker om denna

Det verkar så enkelt, vännen, ändå är det så obegripligt svårt

Vad är meningen med antidepressiva mediciner som får en att må sämre innan de sägs verka? Höjning på medicin i fredags och jag mår cirka lika dåligt som för ett år sen. Jag bara faller, hela hela tiden och jag förstår inte meningen med att fortsätta.
Försöker ändå hålla huvudet över vattenytan men snart kommer jag drunkna. Meningslöst. Patetiskt.

Ge mig rakblad och en stor mängd tabletter och jag ska göra mitt bästa

Jag vill inte mer

Mitt hjärta kanske slutar slå, men filmen börjar om ändå

nåt år sedan

Jag försvinner, bort från allt och det är nog ingen som riktigt ser det. Jag tror inte det iallafall, det känns inte så.
Kryper ihop i sängen, tittar upp i taket och följer listerna med blicken, vägg för vägg. Räknar spikar.
En, två, tre,
fyra, fem, sex
sju
Ska göra sju varv på min stickning, läser sju sidor i en bok, tittar på en video som är sju minuter lång.

Jag tänker istället för att prata. Mamma säger något till mig, jag svarar med tankar.
"Hur mår du?"
Axelryckning. skitdåligt
Jag är inte alls bra på att prata har jag märkt de senaste åren. Det går åt helvete innan jag ens ska till att försöka.

Tisdag 4/9-2012
"Bryter ihop för minsta lilla. Gråter mer och mer och mår sämre och sämre för varje dag som går. Vill dö, bort härifrån. Vill inte leva.
Sitter på skrivbordet med benen i kors och tittar ut genom fönstret. Molnen rör sig snabbt på himlen ikväll. Ska försöka flytta mig till sängen snart, gråta bort alla känslor, tankar och hopplöshet."
    - Ett utdrag ut en gammal dagbok. Det var ett år sen och det är nog rätt tragiskt att jag fortfarande känner likadant.

Jag försöker men jag förlorar varje gång

Borde göra nåt vettigt, nåt bra. Nåt produktivt. Sitter istället i min säng, tittar på serie efter serie och kanske gör en och en annan läxa då och då.
Måste ut ur mitt rum, säger alla. Ut. UT. Men vad ska jag göra där ute då? Ingen vet.

Måste köpa en tändare inom kort, såg en på ica häromdagen.
Det var en katt på den, så den är ju perfekt för mig.

Jag vill inte gå till skolan mer, det är bara för mycket där. För mycket idiotiska människor och ångest.
Kaos.

På fredag ska jag rida ut med mamma igen, efter mitt läkarsamtal.
På lördag ska jag till Uppsala och se Ulrik. Det var så galet länge sedan sist och jag har då inte varit något vidare munter på senaste tiden. Det blir nog bra, han är gosig.

i'm so glad i found you