Jag är helt medveten om att man inte ska tänka så.. För det kommer alltid vara någon som mår sämre, men jag kan samtidigt inte släppa dessa tankar trots att jag inte alls vill ha dem kvar, för jag vet inte hur. Jag kan liksom inte.
Jag skulle ju aldrig säga till någon annan att h*n inte har tillräckligt med ärr eller inte är tillräckligt sjuk, för det är ju inte logiskt. Så varför kommer då dessa dömande tankar om och om igen när det gäller en själv? Jag blir galen av alla grubblerier.
Jag önskar att man hade en karta. Så man kunde få en någorlunda överblick av hur mycket upp och nedförsbackar det finns i resan från sjuk till frisk.
Vägen är inte rak, den är krokig och besvärlig att ta sig igenom. (och jag hatar den)
Jag vet själv tankarna, och det är hemskt. Men jag kan säga dig, den som skär djupast är inte alltid den som mår sämst. Man hanterar bara sin ångest på olika sätt.
SvaraRaderaIbland undrade jag själv om jag faktiskt vill må dåligt? Det är inte alls logiskt, och helt jävla efterblivet. Men jag tror faktiskt det, jag visste inte vad som fanns utanför min bubbla. Att må dåligt och försöka överleva var det jag kunde, det utanför hade jag aldrig upplevt.
Jag känner dig inte, utan bevakar dig tappert, du är starkare än du tror. Jag hejar på dig. KRAM! Om du någon gång behöver prata finns jag här. Jag har själv haft självskadebeteende, depression samt har idag borderline. Men jag ser mig vissa dagar som frisk, andra inte.
llouisejensen@live.se