Help, I've lost myself again

(i think that i might break)

Jag drömmer konstiga drömmar och har mer ångest än vanligt. Försöker gömma allt det där bakom ett och ett annat leende trots att jag borde göra tvärtemot. Men det går verkligen inte, varför är det så svårt?

Tänker tillbaka nu igen. På allt som hänt, just nu på ätstörningen och jag minns det mesta så tydligt.

"Du är ju lika egoistisk som alla andra med den där 'sjukdomen'"

"Du är inte sjuk egentligen, du inbillar dig"

Jag minns de dagliga bråken och skriken. Vi skrek allihopa, mamma, pappa och jag.. Som om det skulle hjälpa. Jag duschade i en stor t-shirt ett tag för att jag inte klarade av att se min kropp i spegeln i duschen. Det är tragiskt.

När mina behandlare på ätstörningsenheten sa att jag bara behövde gå upp till ** kg så mådde jag så jävla dåligt när jag överstigit den vikten. Jag skämdes så mycket och jag förstår inte varför de sa så. "** kg vill vi ha upp dig till, men det räcker"

Det är så sorgligt att titta igenom gamla dagböcker och jag vill bara gråta varje gång jag gör det. Exakt allt var så dåligt det kan bli, så på något sätt är det ju bättre nu. Måste inse det, att jag kommit en bit. 

Men hur långt man än har kommit är det alltid längre kvar.