Och när min sjukdom tagit mig kommer du ge någon gata mitt namn?

 Upp och ner upp och ner upp och ner upp och så ner än en gång. Det tar aldrig slut.

Antar att jag har tagit fyra steg bakåt nu och det värsta är nog att jag inte ens ångrar det. Förstår inte vad som händer med mig. Det är tröttsamt att inte veta, man blir förvirrad och ledsen.

Har allt för mycket tankar som snurrar omkring i mitt huvud och de krockar i varandra. Det blir en enda röra som jag inte kan få ner på papper.

 

Trött på att inte veta, trött på att hata mig själv, trött på att ingen förstår, trött på att känna mig ensam. Trött på att leva men samtidigt så jävla trött på att vilja dö.