Stängde ner alla sociala nätverk förutom tumblr och stängde av mobilen. Ville inte störa någon, ett försök till att inte vara i vägen. För en gångs skull. Och det var ingen som hörde av sig heller.
Panikångest, tårar och blod. Oj. Dödslängtan var stor, enorm och det var väl ett under att jag överlevde. Frågan är nu bara hur länge.
Pratar med en terapeut som får mig att framstå som en fullkomlig idiot.
Ensamheten omfamnar mig, rispar med långa klor i huden och får mig att gråta. Ensam. Ordet ekar i huvudet. Jag vill inte vara ensam längre. Vill ha någon nära, allra helst J för då känner jag mig trygg.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar