Behöver bara någon som håller ihop mig när det känns som om bröstkorgen slits sönder av ångest

igår

Den där ångesten finns här hela tiden, jämt. Dygnet runt. Han sitter på axeln och väntar på ett perfekt läge att anfalla. Då trycks jag ner om och om igen och det gör ont.

Ångesten slår mig tills jag är full av blåmärken, eller egentligen är det väl jag som slår mig i desperata försök om att få ångesten att försvinna.. Men vi skyller allt på ångesten.

Ramlar, snubblar och slår mig, får några skrubbsår på knäna. Behöver kanske plåstras om, jag blöder ju.

Varje gång jag försöker ta mig upp så faller jag ner igen och det gör lika ont varje gång. Jag går sönder bit för bit och snart är jag nog trasig i varje söm. Går inte att lagas, kan inte bli fixad. Kommer aldrig att bli hel.  
JAG ÄR TRASIG, SÅ JÄVLA TRASIG.