Stanna hos mig, du är allt jag har

Vi träffades på ett av de konstigaste och mest deprimerade ställena som finns för ungefär 9 månader sedan. Det känns som att jag känt dig mycket längre dock.
Jag minns en gång då du satt i en av sofforna i dagrummet och läste. Jag tyckte du var så fin och jag var himla avundsjuk på din kropp.
Jag vågade knappt prata med varken dig, Moa eller Madeleine i början och jag kom inte ihåg ditt namn, men efter några dagar så satte det sig!
Sakta men säkert blev vi på något sätt vänner och jag vet inte hur det gick till riktigt för det gick så snabbt alltihopa. Jag var ju ändå bara inlagd i två veckor och när jag blev utskriven saknade jag dig så otroligt jävla mycket att det värkte i hela kroppen.
 Vi blev alltså vänner snabbt och det kändes bra även om varken personalen eller mina föräldrar tyckte om att vi umgicks så mycket.
Vi bröt regler, spelade Mario Kart, la pärlplattor och irriterade oss på personalen om och om igen. Självklart var varje dag jobbiga och ångestfyllda men det kunde kännas lite bättre, för min del, när vi var i närheten av varandra.

Jag är glad att du litar på mig, för jag vet att en sån sak inte är lätt. Och jag är glad att du står ut med mig även om jag är så äckligt jobbig så det finns inte.
Jag är också tacksam att du fortfarande lever för du förstår verkligen inte hur mycket rädsla du har fått mig att gå igenom.

Den 1 januari det här året var en jobbig dag med tanke på paniken jag hade kvällen innan. Du svarade inte på sms eller när jag ringde, BUP vägrade ge ut någon information och därför kunde jag inte tänka positivt, kunde inte alls.
Klockan 9 på morgonen, den 1 januari insåg jag att det fanns en risk att du hade tagit livet av dig dagen innan och jag bröt ihop totalt.
Jag satt i köket med mamma och grät tills jag inte kunde andas för att jag var så rädd att jag hade förlorat dig. Du är ju så himla viktig, Jagoda.
Efter det flyttade jag mig till mitt rum, låg på sängen och stirrade in i väggen samtidigt som Broder Daniel spelades på högsta volym. Kudden blev blöt under de timmar jag låg där och den lättnaden jag kände när du smsade mig vid klockan 5 på kvällen var enorm. Jag är livrädd för att förlora dig.

Jag är så ledsen att du inte får den hjälpen du behöver och jag är arg på psykiatrin som inte fattar någonting. De är dumma i huvudet hela högen.
Jag vill få dig att inse att du är viktig och att jag behöver dig. Jag klarar mig inte utan dig.
För du får mig att orka leva, du får mig ibland att vilja leva.
Jag antar att jag har sagt detta alldeles för många gånger under dessa nio månader, men jag älskar dig. Jag älskar dig mer än du någonsin hatat dig själv.

Du är stark som står ut när allt är riktigt jävla skitdåligt, du är bäst som orkar och jag tycker att du är världens finaste.

JAG ÄLSKAR DIG, BÄSTA VÄN.