Har tankar och känslor i stora mängder som inte går att formulera med ord. Ingen förstår ändå, inte ens jag. Psykologer, läkare, lärare och föräldrar försöker dra fram tankespyan utan större resultat. Det blir bara bökigare, rörigare. Jag kan inte prata, för det kommer inte fram några ord. Blir stum, hes. En klump i magen bildas och ångestspöken springer runt i huvudet.
"Vad är det som gör att det är så svårt att prata?" frågar någon och jag tittar bort, försöker komma på ett svar men tankarna bara rusar iväg, på saker som inte alls hade med frågan att göra. Kan inte komma tillbaka, kan inte få tillbaka koncentrationen på samtalet.
Det går inte.
Det gör ont i kroppen, överallt. Benen, magen, armarna, huvudet, ryggen, hjärtat. Mest i hjärtat tror jag. Det river, klöser, dunkar och kittlar. Obehagligt.
Något slår och väser i mig.
Kom nu, jag är kroniskt låg, bara mörkret hörs
Älskling. Du duger.
SvaraRadera