Du lärde mig att fullständigt försvinna
Idag har jag läst och läst och läst. Som jag gjorde förra hösten, då det enda jag gjorde var att sova och läsa. Men det är annorlunda nu. Jag är inte instängd på psyk, det var jag förra året.
(järnspöken)
Jag minns en gång för två år sedan, när jag svalt mig själv och satt isolerad på mitt rum i källaren hela dagarna. Var osams med mina föräldrar och mamma kom ner för att kolla till mig.
Hon började fråga saker, jag ryckte på axlarna. "Mm, nä, okej. Sådär" var väl säkert vad jag fick ur mig.
Hon tittade på mig, suckade och frågade "har du ens några vänner?"
Den frågan gjorde ont, det kändes som att hon slog mig i magen, för jag hade nog inte velat inse det. Ville ju inte, mamma. En klump bildades i halsen och den klumpen utvecklades till tårar när jag inte kunde hålla igen längre.
"Jag vet inte" snyftade jag och la mig under täcket igen. Mamma gick därifrån en liten stund senare.
Ensamheten
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar