Mitt hjärta kanske slutar slå, men filmen börjar om ändå

nåt år sedan

Jag försvinner, bort från allt och det är nog ingen som riktigt ser det. Jag tror inte det iallafall, det känns inte så.
Kryper ihop i sängen, tittar upp i taket och följer listerna med blicken, vägg för vägg. Räknar spikar.
En, två, tre,
fyra, fem, sex
sju
Ska göra sju varv på min stickning, läser sju sidor i en bok, tittar på en video som är sju minuter lång.

Jag tänker istället för att prata. Mamma säger något till mig, jag svarar med tankar.
"Hur mår du?"
Axelryckning. skitdåligt
Jag är inte alls bra på att prata har jag märkt de senaste åren. Det går åt helvete innan jag ens ska till att försöka.

Tisdag 4/9-2012
"Bryter ihop för minsta lilla. Gråter mer och mer och mår sämre och sämre för varje dag som går. Vill dö, bort härifrån. Vill inte leva.
Sitter på skrivbordet med benen i kors och tittar ut genom fönstret. Molnen rör sig snabbt på himlen ikväll. Ska försöka flytta mig till sängen snart, gråta bort alla känslor, tankar och hopplöshet."
    - Ett utdrag ut en gammal dagbok. Det var ett år sen och det är nog rätt tragiskt att jag fortfarande känner likadant.