It's not a fashion statement, it's a deathwish

Barnen ifrån bullerbyn är svunnen tid för runtomkring här har barnen knivar, bloggar, telefon och bulimi

 

Jag sitter i min säng, läser dagböcker och dricker stora mängder te. Valde polkagris den här gången.

Lägger märke till att jag mår exakt likadant som för, ca, ett år sen (då den här bilden togs).

Tankarna springer iväg och krockar i varandra, ungefär som vanligt, bara lite mer aggressivt. Hårdare smällar, bom knak. Huvudet dunkar. Snart exploderar jag.

Varför gråter livet när döden alltid ler mot mig

jag lever för henne     

Jag får inte säga nej till mamma längre. Vill hon göra något tillsammans med mig måste jag säga ja, har inget större val. "Då gör du det utan att tjura" säger min terapeut. "Du måste aktivera dig"
Jag har aktiverat mig hela dagen nu, knappt varit ensam och ändå har jag mått lika dåligt som annars. Vad är meningen?

Mom and dad, did you search for me? I've been up here so long i'm going crazy

Jag står i duschen och försöker desperat tvätta bort allt det smutsiga på min kropp, men misslyckas. Det sitter fast, har trängt in sig i huden och gör mig ännu äckligare.

"Din depression är fysiologisk" Okej
"Det är många som mår dåligt på hösten.. Det är en sån tid" Okej
Vad ville du ens ha ut av det undrar jag då. Min depression är fysiologisk, är jag mindre sjuk då eller vad är grejen? För jag förstår inte.

Förstår inte ens varför jag försöker.

Någon skriver i läppstift, hon ska dö

Tänker, planerar och skriver. Gråter emellanåt för att jag vet att jag inte får gå igenom med det här, gråter för att jag på nåt sätt inte vill gå igenom med det. Det är delat, uppdelat på två. Jag är halv. För vad händer om jag lyckas? Vad händer om jag inte lyckas? Blir det likadant som förra gången då?

Ute öser regnet ner, och blåsten sveper med sig gula löv från träden. Sitter fortfarande i pyjamas, har inte orkat byta om idag. Som alla andra dagar.

Jag är konstant ledsen och ständigt förvirrad

Stängde ner alla sociala nätverk förutom tumblr och stängde av mobilen. Ville inte störa någon, ett försök till att inte vara i vägen. För en gångs skull. Och det var ingen som hörde av sig heller.
Panikångest, tårar och blod. Oj. Dödslängtan var stor, enorm och det var väl ett under att jag överlevde. Frågan är nu bara hur länge.

Pratar med en terapeut som får mig att framstå som en fullkomlig idiot.

Ensamheten omfamnar mig, rispar med långa klor i huden och får mig att gråta. Ensam. Ordet ekar i huvudet. Jag vill inte vara ensam längre. Vill ha någon nära, allra helst J för då känner jag mig trygg.

Svart, mörkt och kallt

Gråt inte, gråt inte, gråt inte, gråt inte, gråt inte, gråt inte. För i helvete Amanda, ryck upp dig.
Allt är kaos, så jävla rörigt och jag vet inte vad jag gör med mig själv. Och här kommer en ångestattack och tårarna fortsätter rinna.
Snart ger jag upp.

Måste sluta vara så patetisk. Måste sluta vara så dum. Måste sluta vara så avundsjuk. Måste sluta vara i vägen. Måste bort. Kommer nog försöka snart igen, då ska jag fan se till att lyckas också.

Bytte bloggadress pga trött på förra, vet inte ens vad jag tycker om denna

Det verkar så enkelt, vännen, ändå är det så obegripligt svårt

Vad är meningen med antidepressiva mediciner som får en att må sämre innan de sägs verka? Höjning på medicin i fredags och jag mår cirka lika dåligt som för ett år sen. Jag bara faller, hela hela tiden och jag förstår inte meningen med att fortsätta.
Försöker ändå hålla huvudet över vattenytan men snart kommer jag drunkna. Meningslöst. Patetiskt.

Ge mig rakblad och en stor mängd tabletter och jag ska göra mitt bästa

Jag vill inte mer

Mitt hjärta kanske slutar slå, men filmen börjar om ändå

nåt år sedan

Jag försvinner, bort från allt och det är nog ingen som riktigt ser det. Jag tror inte det iallafall, det känns inte så.
Kryper ihop i sängen, tittar upp i taket och följer listerna med blicken, vägg för vägg. Räknar spikar.
En, två, tre,
fyra, fem, sex
sju
Ska göra sju varv på min stickning, läser sju sidor i en bok, tittar på en video som är sju minuter lång.

Jag tänker istället för att prata. Mamma säger något till mig, jag svarar med tankar.
"Hur mår du?"
Axelryckning. skitdåligt
Jag är inte alls bra på att prata har jag märkt de senaste åren. Det går åt helvete innan jag ens ska till att försöka.

Tisdag 4/9-2012
"Bryter ihop för minsta lilla. Gråter mer och mer och mår sämre och sämre för varje dag som går. Vill dö, bort härifrån. Vill inte leva.
Sitter på skrivbordet med benen i kors och tittar ut genom fönstret. Molnen rör sig snabbt på himlen ikväll. Ska försöka flytta mig till sängen snart, gråta bort alla känslor, tankar och hopplöshet."
    - Ett utdrag ut en gammal dagbok. Det var ett år sen och det är nog rätt tragiskt att jag fortfarande känner likadant.

Jag försöker men jag förlorar varje gång

Borde göra nåt vettigt, nåt bra. Nåt produktivt. Sitter istället i min säng, tittar på serie efter serie och kanske gör en och en annan läxa då och då.
Måste ut ur mitt rum, säger alla. Ut. UT. Men vad ska jag göra där ute då? Ingen vet.

Måste köpa en tändare inom kort, såg en på ica häromdagen.
Det var en katt på den, så den är ju perfekt för mig.

Jag vill inte gå till skolan mer, det är bara för mycket där. För mycket idiotiska människor och ångest.
Kaos.

På fredag ska jag rida ut med mamma igen, efter mitt läkarsamtal.
På lördag ska jag till Uppsala och se Ulrik. Det var så galet länge sedan sist och jag har då inte varit något vidare munter på senaste tiden. Det blir nog bra, han är gosig.

i'm so glad i found you

Hjärnspöken

Jag hamnade på den del av internet jag inte borde vara inne på. Den som ännu en gång lyckades trigga igång mina tankar.
Ut och rör på dig, träna för fan. Lyssna på din psykolog och folk runtom, tränatränaträna. Äckel, sluta äta, spy, svält, bli smal igen. Smalare än någonsin.
Jag försöker gå emot men jag lyckades inte, inte idag. Jag är för svag nu.

JAG VILL JU INTE NER DJUPARE I DETTA IGEN. NEJNEJNEJNEJ. Jag försöker, okej?

Oh the world won't understand

Jag drömde om Henrik Berggren inatt. Vi spelade gitarr, whirlwind. Det var fint, jag kramade honom. Minns att han luktade gott och hade på sig en för tajt jeansjacka. Han var fin ändå, som alltid.

the only one i loved, she was a superstar

Jag erbjöd någon handen

Låser in mig på toaletten, tittar i spegeln med gråten i halsen. Panik. Är arg på allt. Alla är idioter och allt är fel. Vill vara ifred. Fast nej, det vill jag inte alls.. Kom hit och håll mig sällskap.
Nej låt mig vara.
Kan inte ens få mig till att fejka ett leende. Jo där kom det, ett litet. Bra. Fortsätt.
Torkar tårarna innan jag går ut, drar fingrarna igenom håret och sänker huvudet, ser ner på mina skor. Vänster, höger, vänster, höger. Andas. Vänster, höger.

Jag går igenom löven som faller från träden

Tankar tar över idag, igår, imorgon. Jag klarar det inte, snart tar det stopp. På riktigt.

Jag tänker aldrig på dig, bara ikväll

jagoda, älskling / ska se håkan i vinter

Jag åkte till Jagoda igår, kom hem idag. Att kunna sitta knäpptysta i en soffa, och fortfarande ha det kul är nog det finaste.

Jag undrar vad du tycker om mig nu

Har sår på händerna, de svider. Katterna tycker om att riva på mina händer och tugga på mina fingrar. Vet inte riktigt varför?

Vi såg på skräckfilm igår kväll, har blivit bättre på det det senaste året märkte jag. Eller så var det bara så att filmen inte var särskilt läskig. Är inte helt säker. 

Jag somnade till slut, med Alice på ena sidan om mig och Jagoda på den andra. Vaknade flera gånger under natten, och nästan varje gång höll jag på att rulla in i Jagoda. Kändes inte så smidigt även fast jag övervägde att lägga mig tätt intill.

Jag har inga starka armar att bära dig på, jag är inte mycket att titta på. Men du kommer aldrig behöva ljuga igen och du kommer aldrig behöva se mig, ligga död på vägen

Vill tillbaka till henne nu, nu nu nu. Vill inte vara ensam, med mina tankar. Jag kan ju trösta mig med att min tröja luktar som henne iallafall.

Det går åt helvete med allt

Gråter, skriker, skakar.

Blåljus som blinkar, tänk vad man kan göra med en liten kniv

Du lärde mig att fullständigt försvinna

Idag har jag läst och läst och läst. Som jag gjorde förra hösten, då det enda jag gjorde var att sova och läsa. Men det är annorlunda nu. Jag är inte instängd på psyk, det var jag förra året.

(järnspöken)

Jag minns en gång för två år sedan, när jag svalt mig själv och satt isolerad på mitt rum i källaren hela dagarna. Var osams med mina föräldrar och mamma kom ner för att kolla till mig.
Hon började fråga saker, jag ryckte på axlarna. "Mm, nä, okej. Sådär" var väl säkert vad jag fick ur mig.
Hon tittade på mig, suckade och frågade "har du ens några vänner?"
Den frågan gjorde ont, det kändes som att hon slog mig i magen, för jag hade nog inte velat inse det. Ville ju inte, mamma. En klump bildades i halsen och den klumpen utvecklades till tårar när jag inte kunde hålla igen längre.
"Jag vet inte" snyftade jag och la mig under täcket igen. Mamma gick därifrån en liten stund senare.

Ensamheten

Långa vägar

Det var okej för ett litet tag sen, men helt utan förvarning, pang bom, så var alla tankarna tillbaka. De drog ner mig och jag håller på att kvävas.
Tanke på tanke, röster som skriker. Tankar som sakta byggs upp och blir till planer, skriver ner och studerar pappret. Något saknas.

Allt jag ser runt omkring mig kan jag använda på ett destruktivt sätt, det är iallafall vad rösterna i huvudet säger. Använd det, prova det där, funkar det med denna? Äsch det skadar ju inte att prova..

Så mycket tankar, idéer och impulser.
Det här är för mycket och jag vet inte vart jag ska ta vägen. Snart går jag under, hjälp mig, någon.